Prolog

Sexåriga Jonas var inte så stor och inte smart nog för att kunna slå sina tvillingsystrar i kampen om lekstugan. Så nu satt han här i en för liten stol med en blöja gjord av en dockfilt, en rosett i håret och blev matad med en låtsassked från en rosa servis. Lekstugan hade byggts längst ner i trädgården när tvillingarna var små men nu, med tre av de där samtidigt var rummet med de rosa väggarna fyllt till bristningsgränsen. Med sina två åttaåriga systrar på varsin sida om sig, insåg Jonas att hans tidigare planer för dagen, njuta av solen med sin nya fotboll och gräva en jättestor tunnel i jorden, var som bortblåsta.

”Nej, Sara, jag ska mata bebisen och så får du diska sen”, utropade Tiffany. De flesta meningarna började med ’Nej, Sara’ och följdes av en tystnad medan Sara försökte tänka ut ett bra svar, vilket oftast misslyckades.

”Men det är ju alltid du som matar bebisen.”

”Det är för att jag är 10 minuter äldre än du, Sara. Och jag ska få honom att rapa sen.”

”Jag behöver inte rapas”, sa Jonas buttert med sin söta glugg i tänderna efter att ha fått uppleva tandfén för första gången. Han försökte dra sig upp från stolen men blev nedtryckt av båda sina systrars händer mot sitt bröst. Varför sig var tvillingarna små till växten, med ett typiskt flickaktigt utseende med långa ljusa flätor, ett gulligt barnsligt leende och med en förkärlek till Disney T-shirts. Varför sig skulle Josh ha en chans mot de, men tillsamman var de en rosa oslagbar enhet och medan han höll armarna i kors tvingade Tiffany in en tom sked i munnen på honom.

”Bläää! Är smutsig, Tiffy.”

Det visste han för den hade han grävt med skeden i trädgården innan systrarna hade rövat bort honom.

”Shhhh!” sa Tiffany till honom. ”Så jag är mamman, Jonas är min bebis och du kan vara socialarbetaren, Sara.”

Det här var en ny lek.

”Vad är en socialarbetare?”

”Det är en tant som kommer för att diska. Det har min kompis berättat.”

”Men jag vill vara mamma. Varför måste jag vara socialarbetare?”

”För att du kan vara mamma i morgon”.

”Men det kommer du inte låta mig vara.”

”Vi pratar om det i morgon, Sara. Gapa stort nu, Jonas.”

”Nej, Tiffy! Snälla. Är smutsig.”

”Gapa!”

”Blää!”

”Jag vill vara mamma nu.”

”Är smutsig, Tiffy! Jag kommer få en ’fektion!”

”Om jag låter dig vara tanten från barnavårdscentralen då?” föreslog Tiffany i sin mer dominanta roll, likt en drottning i leken som alltid.

”Vad är en tant från barnavårdscentralen?”

”Blää! Sluta Tiffy!”

”Det är en tant som kommer och talar om för mamma att hon är en jättebra mamma och sen diskar”.

”Aha!” Sara funderade en stund på detta nya jobberbjudande medan Tiffany fortsatte att ge bebisen låtsasmat med en smutsig sked.

”Bläh, sluta Tiffy!” Jonas slickade sig om läpparnas för att bli av med smutsen och kände hur tårarna började brännas bakom ögonen. Men han visste att tårar inte var bra nu, då skulle Tiffany bara säga något i stil med ” Såja, såja baby Jonas! Kom så ska vi rapa lite” eller

”Jonas är trött. Kom ska vi sova en stund”. Tårar var bara ett förtydligande av hans babyroll, så den här gången kom det inga. Det var inget medvetet beslut han tog, det var som om hans kropp hade tagit över och styrde hans vilja och de kom bara inte. Istället kände han något annat växa inom sig, något kraftfullt som han inte riktigt visste hur han skulle kontrollera.

Samtidigt hade Sara kommit fram till vad hon ville. ”Det är faktiskt så att jag ska vara barnvakten, eftersom mamma måste gå till jobbet”, sa hon plötsligt överlägset, nästan på samma dominanta sätt som sin syster.

”Nej, det ska du inte!” sa Tiffany bestämt och tvingade in ännu en sked i Jonas mun.

”Sluta, Tiffany!”

Men Sara hade redan börjat spela sin roll. ”Knack! Knack! Knack! Hej Fru Mamma. Barnvaktsförmedlingen skickade mig. Jag är här för att ta hand om Jonas medan du går till jobbet.”

”Men….hm…Oj, då har du åkt hit i onödan tyvärr, barnvakten.” Nu pratade båda två med en amerikans dialekt som de brukade använda när de var mitt inne i någon lek. ”Jag ringde just förmedlingen. Jonas är sjuk så jag kan inte gå till jobbet”.  Hon log ett överlägset leende mot sin syster och stoppade en sista gång in den smutsiga skeden i sin brors mun – något hon skulle komma att ångra för alltid, då den bubblande ilskan i Jonas nu växte sig enorm. ”Gör det en gång till!” skrek den. ”Kom igen, en gång till!” När hon gjorde det kunde inte Jonas stoppa den kraft som tog tag i den rosa tekannan, som också var smutsig runt kanten, och slå den rakt i huvudet på Tiffany. ”Jag sa ju att du skulle sluta!” skrek han samtidigt som han gjorde det. Sen blev det tyst.

Jonas och Saras ögon var vidöppna när de tittade på sin storasyster och väntade på vilket håll hon skulle titta. Var hon allvarligt skadad? Skulle hon döda Jonas? Var det här sista gången de lekte så här? De fick svar på alla sina frågor när den chockade Tiffanys uttryckslösa ansikte kom till liv igen med ett vrål.

”Mammmaaaaaaaa!!”  Hennes flämtande ansikte, tomatrött till färgen, såg ut som en explosion av tårar och snor.

”Mammmaaaaaaaa!!”  Hon kravlade sig upp och ut ur lekstugan.

Sen såg Sara nästan lika upprörd ut som sin syster. ”Nu ligger du illa till,” sa hon bestämt och så sprang hon också iväg och in i huset, med sin lillebror ensam kvar.

Det tog inte mer än några minuter innan den riktiga mamman – en tjugoåttaårig lärarassistent – kom marscherande längs krigsstigen (trädgårdsgången), förbi rosorna och prästkragarna, dragandes med den något äldre tvillingen bakom sig, som nu hade en liten droppe blod som uppkommit efter skadan.

”Så här behandlar vi inte våra systrar!” dundrade hon när hon stack in sitt huvud i lekstugan…men det fanns igen Jonas där. ”Kom genast ut därifrån, min unge man!” sa hon medan hon reste sig upp. ”Du kan inte gömma dig för alltid”, la hon till och tittade sig omkring i trädgården, men det fanns faktiskt ingenstans där han kunde gömma sig. Bakom lekstugan var enda stället. Staketet på båda sidorna av trädgården var så högt att han inte skulle kunna klättra över det och grinden var låst med ett hänglås så att de tre skulle kunna leka där säkert utan att mamma eller pappa skulle behöva oroa sig.

”Jonas! Jonas!” skrek hon nu och släppte taget om Tiffanys hand.

”Vad är det?” kom det bestämt från en dundrade röst, och Jonas pappas huvud syntes plötsligt i dörren, med den nedre delen av ansiktet täckt av raklödder och med bar överkropp.

”Ring polisen!” skrev hans fru. ”Jonas är borta”.